Titanic

Jorden kan liknas vid Titanic, den ”osänkbara” oceanångaren, som sjönk 1912 när den i full fart körde in i ett isberg. Varningar om att det fanns isberg framför skeppet hade ignorerats. Inte ens när vattnet började välla in trodde passagerarna att de skulle sjunka. Och de som satt i de fina salongerna, på övre däck, såg inte vad som hände. Bara de som var ute, eller djupt nere under däck, såg den hotande faran.
Vi beter oss på samma sätt som passagerarna på Titanic. Vi förbereder oss inte inför den oundvikliga kollision som väntar oss med nutidens isberg. Det är ingen fara, forskarna (kaptenen på skeppet) kan säkert hitta en lösning innan det är för sent, tänker många. Och blundar och rusar vidare i full fart, i hopp om att allt ska gå bra.
Jag måste tyvärr säga att allt går inte bra. Vi har flera ”isberg” i vår väg, som vart och ett räcker till att ”sänka” denna planet, och förstöra livsnödvändiga miljöer för högre former av liv.
Vi har lämnat över ansvaret för situationen till kaptenen på skeppet, och de närmast underlydande, det vill säga: vetenskapsmän, politiker och andra makthavare. Men det är svårt för dem att hantera de nuvarande och kommande problemen.
Och vi kan inte hoppas på att någon annan ska lösa de problem vi är delaktiga skapare av. Vi måste ta ett eget ansvar.
Vi individer som lever nu behöver vara en del av lösningen, inte en del av problemet.
Våra barnbarnbarn ... barns liv, behöver vi ta ansvar för.
Politikerna har inte vilja nog, och forskarna har inte kunskap nog, för att på egen hand stoppa den förgiftning och nedsmutsning som pågår nu. Under tiden som vi tittar på, och fortsätter med våra liv som vanligt.
Politikerna kan inte göra tilläckligt mycket åt miljöproblemen, därför att om de vidtar någon åtgärd som på minsta sätt påverkar vår ekonomi negativt, så röstar vi bort dem. Vi vanliga väljare är i högsta grad ansvariga för både skapandet av miljöproblemen och hindrandet av en lösning på dem. Lite sopsortering kan många tänka sig att göra, men inget som drar ner den nedsmutsande levnadsstandard vi har.
Och en del försöker gå en ännu kortare väg, genom att förneka att det existerar någon förgiftning av Jorden. – Öööh, vadå miljö, världen har väl alltid funnits, den kommer att klara sig. Gifterna renar bort sig själva, och haven är så stora, de går inte att förgifta. Och om en del djurarter, växter och träd dör ut så är det inget problem, sådant har alltid hänt.

Om det ändå vore så enkelt att problemen med vårt spridande av gifter löste sig på egen hand!
Det är tyvärr så att vi behöver börja satsa både pengar och tid och för att städa upp efter oss.
Vi som lever nu håller på med en miljöförstöring som inte har sett sin motsvarighet någonsin i den här planetens historia. Vi har redan förstört livsvillkoren för en stor del av livet här: skövlat skogarna, smutsat ner sjöar och hav. Listan kan göras lång.
Att vi förstör vår framtid är inte bara vårt problem. Vi tar många andra med oss. Oskyldiga djur och växter som har lyckats leva i harmoni med sin omgivning. Mycket har redan gått förlorat – för alltid. Blommor, träd, djur, fåglar ... som har njutit av att finnas till, är utdöda.
Vårt milt sagt sinnessjuka sätt att behandla livet här på Jorden är så ointelligent. Vi förstör det liv som vi är sammanvävda med, och så beroende av.
Det är de små och sårbara som dör först, vi finns högst upp i näringskedjan, så vi drabbas sist. Förutom de andra stora däggdjuren som vi redan utrotat eller håller på att utrota.
 
Om vi människor såg vart framtiden är på väg skulle vi väl inte kunna leva på det sätt vi gör nu? Men vi fortsätter som om ingenting händer, eller kommer att hända. Vi skaffar barn, köper pensionsförsäkring, och sätter in pengar på banken åt barnbarnen – medan skeppet sjunker.

Titanic-katastrofen händer igen, i enorm skala. Nu med vårt skepp i universum – Jorden – som många tror är oförstörbar.
Faktum är att vi redan har kolliderat med isberget. Ett av hoten som Jorden står inför är bokstavligen isberg, fast smältande sådana. Det är delar av isen på Grönland, och syd- och nordpolen, som smälter. Och det medför att havsnivån stiger. Vilket får till följd att de tätast befolkade kuststräckorna kommer att översvämmas. De flesta av världens stora städer är belägna vid kusterna. Enbart Grönlands is räcker till att höja havsnivån sju meter. Och en havshöjning på bara en halv meter räcker för att skapa stora problem. Det kommer att kosta enorma summor att åtgärda skadorna som det för med sig. Och vart ska de människor som bor i miljonstäder längst kusterna ta vägen?
Världen har en mycket konfliktfylld tid framför sig.
Glaciärernas avsmältning i bergen för också med sig många olika problem. För mycket vatten en tid, och för lite drickbart färskvatten under en mycket mycket lång tid. Detta är enorma problem som måste lösas.

Det är den märkliga uppvärmningen av vår Jord som skapar dessa problem. Det avspeglas också i det underliga väder vi har nuförtiden: värmerekord, stormar, översvämningar ... och det är inte bara på enstaka platser som vädret förändras, hela vår lilla planet drabbas av extrema väderskiftningar.
Och då säger förnekarna, att sådant har alltid hänt, med jämna mellanrum, det är naturens gång. Ja, det stämmer, men inte att det är så mycket som är i obalans över hela Jorden, på samma gång. I vår tid är människans skadliga inflytande över naturen väldigt tydlig.

Den uppvärmning som mänskligheten bidrar till kan starta processer som är omöjliga att stoppa. Enorma mängder metangas, som är en 23 gånger starkare växthusgas än koldioxid, är bundna i permafrost. När permafrosten tinar kommer gamla mossar fram, och när mikroorganismer bryter ned dem skapas metan och koldioxid. En fjärdedel av marken på norra halvklotet är ständigt frusen. Till råga på allt så har den metangas som varit bunden i havsbottnar börjat frigöras. Om bara en liten bråkdel av all den bundna metangasen frigörs så kommer det att leda till en mycket snabb uppvärmning. En total miljökatastrof är ett milt uttryck av vad som kommer att hända då. Och det är en process som kommer att vara omöjlig att stoppa, när den väl börjat.

Det finns en skör balans här på Jorden, som har skapats under miljoner år. Och vi människor kan påverka den vare sig vi tror det eller inte. 
Märkligt nog så finns det många som ägnar mycket tid åt att propagera för att Jordens förändrade klimat är en bluff. Det händer inget, allt är som det brukar, och inget kommer att hända med klimatet. Och tyvärr finns det många som tror på dem. Och det är ju bekvämt för dem som tror att ingen förändring till det negativa kan hända. För då behöver de inte ta något ansvar för det som händer, för det händer ju inget enligt dem. De slår nästan fanatiskt ifrån sig att det existerar någon uppvärmning av Jorden. Men förstår de inte att växthuseffekten bara är en del av de enorma problem som mänskligheten står inför?
Så länge man lever i förnekelse av en hotande fara, så vidtar man inga åtgärder för att skydda sig, eller gör något åt hotet.
Och tyvärr är det så att när det har gått så långt att problemen är uppenbara för alla – då är det för sent att göra något.
Man kan tydligt se det beteendet hos en del människor som inte överlevde andra världskriget. De vägrade att se den hotande faran med nazismen, och att kriget skulle drabba dem.
Jag har noga studerat det som kallas mellankrigstiden, tiden mellan första och andra världskriget. Och har förvånats över att så många gjorde så lite, för att se och förändra. Det fanns en mängd tydliga signaler om vad som skulle komma att hända, men väldigt få tog ett aktivt ansvar för sin situation. De hoppades att allt skulle fortsätta som vanligt.
Det fungerar på samma sätt med Jordens miljöproblem. Man vägrar att se, vill inte, hoppas att inte ... har inte tid, inte råd, kan inte ...

En av faktorerna som bygger upp växthuseffekten är vår gigantiskt stora förbränning av oljeprodukter. Gaser som varit bundna i miljoner år frigörs och skapar ett skal runt planeten, som inte släpper ut solens värmestrålning.
Vår Jord har fått feber.
När det talas om tre grader högre temperatur, så verkar det inte så mycket. Men tänk om din kropp blev tre grader varmare. Då skulle det vara en feber på 40 grader. Då känner man sig ganska krasslig. Jorden fungerar på samma sätt, tre graders höjning av medeltemperaturen får stora konsekvenser för livet. Ett par graders högre temperatur än det, i oss människor, gör att vi dör.

Och även om det skulle vara så att det finns andra faktorer som påverkar Jordens klimat, mer än mänsklig aktivitet, så har vi ändå enorma miljöproblem på gång som vi måste göra något åt.
Ett av dem är att vi släpper ut enorma mängder koldioxid som absorberas av haven och därmed försurar dem. Vilket på sikt kommer att skada livet i världshaven.

Andra ”Titanic-isberg” är överbefolkning och svält. Vi är ungefär sex miljarder människor på Jorden nu, och vi ökar snabbt i antal. Vi har blivit nästan 1000 miljoner fler sedan jag skrev första ordet till denna bok. Vi är 6 803 666 442 nu, den 19 februari 2010. Och redan är det brist på mat och rent vatten. Vad kommer att hända när vi är dubbelt så många?
Bland annat så kommer krig och konflikter att bryta ut kring de allt mindre naturresurserna.
Och många vill leva på samma destruktiva sätt som vi västerlänningar har gjort länge – alldeles för länge; köpa mängder med prylar och kläder, ha bil, resa, bo i stort hus ... allt vi köper och använder skapar på ett eller annat sätt biprodukter som skadar miljön vi lever i.  

En annan fara som hotar livet på denna blå pärla i rymden är ozonhålen, genom vilka solens ultravioletta strålning kan tränga igenom. Hålen har skapats av kemiska sammansättningar av gaser från produkter som vi människor använder. UV-ljus i stora doser är skadligt för allt liv.

Många gifter som sprids i industriländerna, och i delar av tredje världen, är inte isolerade där. Det tar lite tid för dem att spridas vidare, men förr eller senare tar gifterna sig över gränsen till andra länder, och vidare runt hela Jorden.
Det radioaktiva nedfallet från kärnkraftsolyckan i Tjernobyl är ett exempel på en snabb spridning. Den radioaktiviteten hamnade bland annat i våra älgar och hjortron. Och sedan, naturligtvis, i oss.
Vi kan inte skydda oss, gifterna kommer in med regn, vind och vatten. Allt vatten som finns här på jorden har passerat genom människor, djur eller växter under seklernas gång. Förr eller senare når miljögifterna in i våra kroppar.
I världen av idag är länderna också sammanlänkade via export och import, så att vi får in gifter även den vägen.
Ett exempel är att Sverige importerar stora mängder sojabönor till djurfoder, från Brasilien. Där besprutas bönorna med ett mycket farligt gift, som länge har varit förbjudet här i Sverige. Men nu föder vi upp våra grisar, kor och kycklingar med en produkt som är full av detta dödliga medel.
I Brasilien har ett par hundra tusen människor blivit förgiftade och sjuka. Skadorna på djur och natur är svåra att mäta, men de är ofantliga. Och hela tiden skövlas regnskogar för att ge plats åt ännu fler gigantiskt stora och giftbesprutade odlingar av sojabönor. 
Allt för att vi ska kunna köpa billigt kött!
Köttproducenternas skäl till att stödja de brasilianska giftodlingarna är att konsumenterna inte kommer att betala för det dyrare köttet, som oundvikligen blir resultatet av att ge djuren foder som är gjort på giftfria och dyrare sojabönor.
Om vi tycker att den viktigaste aspekten är att maten är billig – inte giftfri – då får det konsekvenser.
Men är det inte bättre att betala nu, med en gång, vad det verkligen kostar? Så att inte det vi äter har bidragit till en ekologisk katastrof på sin väg till vårt matbord. Alternativet är att vi i en inte särskilt avlägsen framtid kommer att få betala ett oändligt mycket högre pris, i form av att vi har förgiftat en allt större del av vår omgivning, och oss själva.

På Titanic fanns det livbåtar som kunde rädda en del av passagerarna.
Vi har inga livbåtar, som kan ta oss någon annanstans, nu när livsbetingelserna förändras här på Jorden.
Även om vi hade ”livbåtar” så finns det inte något ställe vi kan fly till, det finns ingen planet som Jorden i närheten. Ingenstans kan vi ta oss. 
Tänk om den här planeten är den enda med högre former av liv i hela universum! Och den håller vi på att förstöra!
Vi förgiftar den, och förstör därmed grunden för vårt eget liv. Det är märkligt att vi kallar oss ”högre form av liv” om man ser på hur vi behandlar Jorden och varandra.
Vi smutsar ner det vatten vi ska dricka, vi smutsar ner den luft vi ska andas. Vi förgiftar vår Jord med tungmetaller, radioaktivitet, dioxin, PVC, DDT … Vi skövlar regnskogar och fiskar ut all fisk ur haven.
Människans uppdykande på Jorden är den värsta katastrof som hänt för livet på denna planet. Och det är inte bara människans livsmiljöer som förstörs, vi förstör andra livsformers möjlighet att leva vidare. Om det ändå vore så att det vi gör bara drabbade oss själva, men nu, precis nu, håller valar, noshörningar, gorillor, tigrar, och en mängd andra djur på att utrotas. Många djurarter är redan utdöda – för alltid – de går aldrig att återskapa.
Helt unika livsformer utrotas; skapade och anpassade till sitt ekosystem under miljoner år.
Vårt sätt att leva dödar dem.
Det är mycket sorgligt att det händer, det är en enorm biologisk skatt vi förstör.
Sist i kön till utrotning står människan och trycker på, och den kön blir kortare och kortare.
Det är märkligt att vi kan fortsätta att leva som vanligt, som om ingenting händer.

Bara de kortsiktiga problem mänskligheten står inför är enorma.
Nya sjukdomar som uppstår i muterade former av virus, som aids, ebola, sars, fågelinfluensa, svininfluensa ...
Och multiresistenta bakterier, som kommer att orsaka mycket lidande för människor i framtiden.
Här i väst har vi också våra ”vällevnads”-sjukdomar: fetma, diabetes, hjärtsjukdomar ... Medan en del av mänskligheten svälter och har brist på rent dricksvatten.
Många i västvärlden drabbas också av allergier, på grund av vårt ”civiliserade” sätt att leva.
Det finns så många alarmklockor som varnar för att något är fel. Är det ingen som hör?

Vi tycker att det är dumt av strutsarna att stoppa huvudet i sanden när fara hotar, men våra huvuden är bra mycket djupare nere i sanden än strutsarnas.
För att vi ska kunna lösa de problem vi står inför måste vi först acceptera att de finns, och förstå hur allvarliga de är.
Våra barn, som ska försöka ta hand om alla  problem vi lämnar efter oss, kommer att undra varför vi inte gjorde något, eller så lite, för att rädda situationen. Vad ska vi svara dem?
Klockan är nära det ultimata tolvslaget nu, men vi håller kvar våra huvuden i sanden och vägrar att se vart vi är på väg. I tron att allt ska lösa sig på något sätt, med någon annans hjälp, någon annan gång, kanske?

Vårt kortsiktiga sätt att leva tar död på både oss själva och resten av livet på denna skimrande blå pärla i universum.
Vi är en del av allt.
Vi behöver allt.
Och vi glömmer det så lätt, och fortsätter att leva som vanligt, som en struts, med huvudet djupt nere i den förorenade sanden. Men faktum kvarstår: den här planeten är lika ”osänkbar” som Titanic var.

Så vad göra?
Det finns inget givet svar. Men vi alla, som är delaktiga i problemet, behöver kanske börja fundera på vad vi kan göra, eller kanske – sluta göra.

Vad kan jag göra för det globala livet?
Det jag har närmast till hands är mitt eget liv. Det enklaste och snabbaste är att börja där jag är. Genom att försöka förändra mig själv och mitt sätt att leva.
Världen är uppbyggd av individer, om individens vanor och ovanor förändras så förändras helheten också.

Okänd destination

Mörkret tätnar.
Det är sen
septemberkväll.

Det är sent
på jorden.

Det,
som ingen vet
hur det slutar,
har redan
börjat.

Elavbrott på Kungsholmen

På kvällen
kommer ljuset från
stjärnor i rymden,
från Essingeledens orange-gula lyktor
och från fabriksområdets strålkastare.

Inne i fabriken
fanns de enda lampor som lyste
under elavbrottet.

Då var gatan
som en svart säck.

Människorna
smälte samman med mörkret.

En timmes
nedsläckt Kungsholmen
räckte för att
ljusfasadernas overklighet
skulle bli uppenbar.

Allt detta ljus.....

släckt på en sekund

och en främmande
skrämmande

vild värld

rullar in över Fleminggatan.
Där finns plötsligt inte
ett enda glitter
att fästa blicken på.

Det är som att uppslukas
av ett uråldrigt svart hål,
som vi bara inbillar oss
att vi lyckas besvärja
med elektricitet.

Bländade
av vårt konstgjorda ljus
ser vi inte
det mörker som gömt sig
inom oss.

Människans villkor

Människan i tiden
blir alltmer vriden
i spiraler.
Var finns de kanaler
som går bortom orden,
rakt ner i jorden?

Människan glider
snart ur dessa tider.
På dödens vingar
hon säkert sig svingar
mot oundviklig undergång.
Eller så tar hon ett språng
och brister ut i.....en okänd sång.....

......kastar alla ambitioner
för att ge sig hän åt nya toner.
Vad finns att förlora
annat än vår historia?
Och det har vi ju sett
vad den har gett.

Nej, här behövs levande föda.
Låt allt det döda
vila i sin kista.
Bränn det förflutna; hela vår lista
över sanslösa handlingar.
Ur askan stiger framtidens sanningar.

Startsidan